månad och jag skäms att jag inte har varit aktiv sen 2016! :O 

Oj vad det har hänt mycket sen dess, jag och sambon valde att skaffa barn, men det blev väl inte riktigt som vi tänkt oss.

När vi upptäckte att vi skulle bli föräldrar så blev jag i princip sjukskriven nästan direkt, då jag fick foglossning from hell, samt att illamåendet inte var att leka med heller och dessutom fick vi förkylning på förkylning under dom första 3 månaderna. Jag kontaktade vårdcentralen för att åtminstonde få bli sjukskriven för mina foglossningar då jag inte klarade av att jobba (jobbar inom vården). 

Men självklart fick jag ett stolpskott till läkare, har aldrig blivit så nedtryckt och kärngt av en annan vuxen människa i hela mitt liv! Han berättade för mig att jag skulle minnsan ha tänkt både en och två gånger innan jag välde att skaffa barn och att hur skulle jag kunna bli en bra mamma om jag hade så här ont. 

Dessutom så kunde gravida kvinnor inte få foglossning fören dom var i v.30 och uppåt, jag var inte alls sjuk och han tyckte att jag skulle ta och skaffa ett gymkort för att träna så jag blev starkare och friskare.

När jag gick där ifrån så ran tårarna ner för mina kinder och känslan jag hade i kroppen var inte rolig, de kändes som jag lika gärna kunde gå och hänga mig själv direkt.

Min sambo blev inte så glad då jag berättade hur jag blev bemött av lägaren och han var på väg att åka ner och prata med honom, men jag ville inte att han skulle lämna mig ensam där och då.

När vi hade närmat oss mitten av mars och då var jag i v.19-20 så började jag få kraftiga sammandragningar och min bm lyssnade inte på mig, hon svara bara att det ska vara så då man är gravid! Dom andra gångerna vi skulle dit så fick vi träffa en annan då min ordinarie bm var ledig, han verkade inte alls så engagerad till att kolla det han skulle, han sucka och sa inte ens halv sju och när jag drog upp det där om sammandragningarna som blivit värre och allt oftare så svara han bara att du är gravid lilla du, ta en alvedon och vila lite till så ska du se att de går över, kom tillbaka om 3 veckor. Han ville inte ens undersöka mig! 

Vi åkte hem och jag var inte alls glad över bemötandet som jag hade fått, dom ville inte ens ge telefon nr till Förlossningen utan var det något så skulle jag höra av mig till bm på dagtid och 1177 på kvällstid! Men va ska dom ha kunnat göra den dagen förlossningen startar? Ska jag åka till min bm och låta dom förlösa mig på vårdcentralen eller ska 1177 guida mig över telefonen när jag ska föda? 

Mitt i denna jävla kaos med sjukvården så blev min sambo så fruktansvärt allergisk mot våran hund så han höll på dö för mig en kväll, han kunde nästan inte andas då han var inomhus. Så vi var tvungen att ta bort henne då hon inte kunde omplaseras.

Men efter att det gått 3 veckor med ännu mer vila och ännu mera och tätare sammandragningar så var det nu 3 dagar kvar innan vi skulle tillbaka till bm på kontroll och på måndagskvällen den 8.e Maj så lossnade stora delar av slemproppen. Vet att den återbildas, men med tanke på att det var ganska mycket och att sammandragningarna som jag har så ringde jag 1177 som blev irriterad öch menade på att de är till förlossningen som jag ska vända mig, fick vackert förklara att jag inte fått något nr till min förlossning av våran bm och undrade om han kunde vara vänlig att ge mig nr. Han tyckte det vara förjävligt utav bm på vårdcentralen att inte ha gett nr till förlossningen.

Men tillslut fick jag nr och ringde dit, dom ville att vi skulle komma in på en gång för att dom ville göra en kontroll. Väl där i Lycksele så fick vi komma in direkt och vi fick träffa en överläkare som var från neonatalen i Umeå.

Han förklarade att allt såg bra ut på ultraljudet och att bebisen mådde bra, men han förklarade att han även var tvungen att göra en vaginal undersökning och då blev det fart på honom.

Han pratade med sköterskan att hon var tvungen att ge mig en kortisonspruta för att påskynda lugnmognaden hos bebisen och sen förklarade han att jag var tvungen att åka till Umeå akut med helikopter då fostersäcken har börjat bukta ut och att jag var öppen 1,8 cm.

Vet att jag gick in i nån form av chock jag kunde inte känna eller tänka klart då han berättade att vi kunde bli föräldrar redan på tisdag morgon.

När jag landat i Umeå och blev inrullad i ett rum på förlossningen, så kom det en läkare och sköterskor med ultraljudsvagnen och ctg apparaten och då var jag öppen 2,5 cm. Jag kände mig så ensam och längtade efter min älskade sambo som inte fick åka med utan han fick köra bil till Umeå. 

När han väl kom fram så fick jag order om att jag inte alls fick kliva upp ur sängen, inte ens för att gå på toa. På tisdag morgon efter fåtal timmars sömn ringde jag min bm för att ställa in möter som vi hade på onsdagen. När han undrade varför jag inte ville komma, så berätade jag att vi låg i Umeå på förlossningen för att förhindra att föda förtidigt. de svar jag fick var " Jaha, men du vill inte komma i alla fall!?" första tanken var "men ska jag strypa dig gubbjävel". I en hel vecka fick vi ligga på förlossningen med strikta order om att vara sängliggandes samt att jag pendlade mellan att få äta och inte äta.

Men måndag morgon den 12 Maj så larmade jag efter sköterskan och bad om en vetekudde kl 02.40, när kl var 03.20 så larmade jag igen för de kändes så konstigt mellan benen och när hon kollade så var jag redan öppen 10 centimeter. 

VI hade världens underbaraste bm som skulle hjälpa till med förlossningen, hon peppade och uppmuntrade mig under hela förlossningen. Kl 04.10 föddes våran son, han vägde 983 gr och var 37 cm lång. Neonatal teamet stod redo utanför för att ta med sig honom till neo-iva för att han skulle ha en chans att överleva.

När jag låg där i förlossningstolen så kände jag mig så arg, ledsen och så fruktansvärt tom. Jag visste inte vad eller hur jag skulle utrycka mig eller vad jag skulle känna och framförallt hur jag skulle må.

Jag hatade ärligt talat mig själv för att jag inte kunde bära mitt barn tiden ut, utan att min kropp vräkte honom 3 månader förtidigt. Jag var arg på vården som inte lyssnade utan bara ignorerade mig och mina känslor. Tankarna for fram och tillbaka om min son skulle överleva eller om jag var tvungen att begrava honom innan jag ens har fått hålla honom i min famn.

Efter någon timme så fick jag åka bort till neonatalen för att besöka min lilla kille för första gången och det var så fruktansvärt att se den pytte lilla mini männsikan där i kuvösen med en mängd av sladdar och slangar överallt på sin lilla kropp som var kopplade till olika skärmar. Tårarna rann ner för mina kinder och jag mådde så fruktansvärt dåligt och kände att jag bara ville där ifrån, samtidigt som jag bara ville vara kvar hos honom.

Nu var det ett faktum att jag och min bättre hälft satt i våra livs jävligaste berg och dalbana, vi fick lära oss att ta minut för minut, timma för timma och dag för dag. 

Men för varje timma som gick visade min mini man att han var en riktig kämpe och att han var stark som superman och efter 2 veckor i Umeå så kom slaget under bältet, läkarna berättade att vi var tvungen att flytta till ett annant sjukhus för dom tyckte att vår son var för frisk för att vara där. Dom pratade om att skicka oss till Ådo i Finland men dom hade lyckats fixa in oss i Östersund på deras neonatal.

Jag är tacksam över att vi fick komma till Östersund och den fantastiska personalen där, vår son växte på sig och blev starkare för var dag som gick. Tillslut så kom dagen som vi inte kunnat hoppas på, vi skulle få åka hem på heltid! Lille A hade nått v.37 och dom ansåg att han var så pass stark för att kunna åka hem.

Men vi fick srikta order om att inte ha han ute bland större folkmängder som tex öppnaförskolan, affären, köpsentrum m.m eftersom han var infektionskänslig. 

Väl hemma började ett nytt liv utan hjälp från sköterskorna som alltid har funnits utanför ens dörr. Men vi fixade det även om det har varit kämpigt. Ångesten som kommer och går och den är svår att tackla ibland, jag känner mig så vilsen och kluven vet inte vad jag ska ta vägen och det är ingen som förstår när jag försöker förklara.

Idag är vår son 1½ år okorrigerad och hade han varit född på bf så hade han varit 15 månader. Han är en riktig bus unge som älskar allt som snurrar, mina bakgrejer, traktorer och andra maskiner. Jag älskar både han och hans far till månen och tillbaka miljoner gånger om. 

Att just jag får vara hans mamma är fortfarande obeskrivligt, han gör mitt liv komplett. Nästa år är det dags för inskolning på dagis och då blir han dessutom 2 år! Tänk att tiden har gått så fort, man hinner inte riktigt med. Undra om man kan stoppa tiden lite?

Nu är det dags att lägga sig och sova, det är en dag imorgon med och jag hoppas verkligen att lill killen väljer att ta sovmorgon.

// over and out

månad och jag skäms att jag inte har varit aktiv sen 2016! :O 

Oj vad det har hänt mycket sen dess, jag och sambon valde att skaffa barn, men det blev väl inte riktigt som vi tänkt oss.

När vi upptäckte att vi skulle bli föräldrar så blev jag i princip sjukskriven nästan direkt, då jag fick foglossning from hell, samt att illamåendet inte var att leka med heller och dessutom fick vi förkylning på förkylning under dom första 3 månaderna. Jag kontaktade vårdcentralen för att åtminstonde få bli sjukskriven för mina foglossningar då jag inte klarade av att jobba (jobbar inom vården). 

Men självklart fick jag ett stolpskott till läkare, har aldrig blivit så nedtryckt och kärngt av en annan vuxen människa i hela mitt liv! Han berättade för mig att jag skulle minnsan ha tänkt både en och två gånger innan jag välde att skaffa barn och att hur skulle jag kunna bli en bra mamma om jag hade så här ont. 

Dessutom så kunde gravida kvinnor inte få foglossning fören dom var i v.30 och uppåt, jag var inte alls sjuk och han tyckte att jag skulle ta och skaffa ett gymkort för att träna så jag blev starkare och friskare.

När jag gick där ifrån så ran tårarna ner för mina kinder och känslan jag hade i kroppen var inte rolig, de kändes som jag lika gärna kunde gå och hänga mig själv direkt.

Min sambo blev inte så glad då jag berättade hur jag blev bemött av lägaren och han var på väg att åka ner och prata med honom, men jag ville inte att han skulle lämna mig ensam där och då.

När vi hade närmat oss mitten av mars och då var jag i v.19-20 så började jag få kraftiga sammandragningar och min bm lyssnade inte på mig, hon svara bara att det ska vara så då man är gravid! Dom andra gångerna vi skulle dit så fick vi träffa en annan då min ordinarie bm var ledig, han verkade inte alls så engagerad till att kolla det han skulle, han sucka och sa inte ens halv sju och när jag drog upp det där om sammandragningarna som blivit värre och allt oftare så svara han bara att du är gravid lilla du, ta en alvedon och vila lite till så ska du se att de går över, kom tillbaka om 3 veckor. Han ville inte ens undersöka mig! 

Vi åkte hem och jag var inte alls glad över bemötandet som jag hade fått, dom ville inte ens ge telefon nr till Förlossningen utan var det något så skulle jag höra av mig till bm på dagtid och 1177 på kvällstid! Men va ska dom ha kunnat göra den dagen förlossningen startar? Ska jag åka till min bm och låta dom förlösa mig på vårdcentralen eller ska 1177 guida mig över telefonen när jag ska föda? 

Mitt i denna jävla kaos med sjukvården så blev min sambo så fruktansvärt allergisk mot våran hund så han höll på dö för mig en kväll, han kunde nästan inte andas då han var inomhus. Så vi var tvungen att ta bort henne då hon inte kunde omplaseras.

Men efter att det gått 3 veckor med ännu mer vila och ännu mera och tätare sammandragningar så var det nu 3 dagar kvar innan vi skulle tillbaka till bm på kontroll och på måndagskvällen den 8.e Maj så lossnade stora delar av slemproppen. Vet att den återbildas, men med tanke på att det var ganska mycket och att sammandragningarna som jag har så ringde jag 1177 som blev irriterad öch menade på att de är till förlossningen som jag ska vända mig, fick vackert förklara att jag inte fått något nr till min förlossning av våran bm och undrade om han kunde vara vänlig att ge mig nr. Han tyckte det vara förjävligt utav bm på vårdcentralen att inte ha gett nr till förlossningen.

Men tillslut fick jag nr och ringde dit, dom ville att vi skulle komma in på en gång för att dom ville göra en kontroll. Väl där i Lycksele så fick vi komma in direkt och vi fick träffa en överläkare som var från neonatalen i Umeå.

Han förklarade att allt såg bra ut på ultraljudet och att bebisen mådde bra, men han förklarade att han även var tvungen att göra en vaginal undersökning och då blev det fart på honom.

Han pratade med sköterskan att hon var tvungen att ge mig en kortisonspruta för att påskynda lugnmognaden hos bebisen och sen förklarade han att jag var tvungen att åka till Umeå akut med helikopter då fostersäcken har börjat bukta ut och att jag var öppen 1,8 cm.

Vet att jag gick in i nån form av chock jag kunde inte känna eller tänka klart då han berättade att vi kunde bli föräldrar redan på tisdag morgon.

När jag landat i Umeå och blev inrullad i ett rum på förlossningen, så kom det en läkare och sköterskor med ultraljudsvagnen och ctg apparaten och då var jag öppen 2,5 cm. Jag kände mig så ensam och längtade efter min älskade sambo som inte fick åka med utan han fick köra bil till Umeå. 

När han väl kom fram så fick jag order om att jag inte alls fick kliva upp ur sängen, inte ens för att gå på toa. På tisdag morgon efter fåtal timmars sömn ringde jag min bm för att ställa in möter som vi hade på onsdagen. När han undrade varför jag inte ville komma, så berätade jag att vi låg i Umeå på förlossningen för att förhindra att föda förtidigt. de svar jag fick var " Jaha, men du vill inte komma i alla fall!?" första tanken var "men ska jag strypa dig gubbjävel". I en hel vecka fick vi ligga på förlossningen med strikta order om att vara sängliggandes samt att jag pendlade mellan att få äta och inte äta.

Men måndag morgon den 12 Maj så larmade jag efter sköterskan och bad om en vetekudde kl 02.40, när kl var 03.20 så larmade jag igen för de kändes så konstigt mellan benen och när hon kollade så var jag redan öppen 10 centimeter. 

VI hade världens underbaraste bm som skulle hjälpa till med förlossningen, hon peppade och uppmuntrade mig under hela förlossningen. Kl 04.10 föddes våran son, han vägde 983 gr och var 37 cm lång. Neonatal teamet stod redo utanför för att ta med sig honom till neo-iva för att han skulle ha en chans att överleva.

När jag låg där i förlossningstolen så kände jag mig så arg, ledsen och så fruktansvärt tom. Jag visste inte vad eller hur jag skulle utrycka mig eller vad jag skulle känna och framförallt hur jag skulle må.

Jag hatade ärligt talat mig själv för att jag inte kunde bära mitt barn tiden ut, utan att min kropp vräkte honom 3 månader förtidigt. Jag var arg på vården som inte lyssnade utan bara ignorerade mig och mina känslor. Tankarna for fram och tillbaka om min son skulle överleva eller om jag var tvungen att begrava honom innan jag ens har fått hålla honom i min famn.

Efter någon timme så fick jag åka bort till neonatalen för att besöka min lilla kille för första gången och det var så fruktansvärt att se den pytte lilla mini männsikan där i kuvösen med en mängd av sladdar och slangar överallt på sin lilla kropp som var kopplade till olika skärmar. Tårarna rann ner för mina kinder och jag mådde så fruktansvärt dåligt och kände att jag bara ville där ifrån, samtidigt som jag bara ville vara kvar hos honom.

Nu var det ett faktum att jag och min bättre hälft satt i våra livs jävligaste berg och dalbana, vi fick lära oss att ta minut för minut, timma för timma och dag för dag. 

Men för varje timma som gick visade min mini man att han var en riktig kämpe och att han var stark som superman och efter 2 veckor i Umeå så kom slaget under bältet, läkarna berättade att vi var tvungen att flytta till ett annant sjukhus för dom tyckte att vår son var för frisk för att vara där. Dom pratade om att skicka oss till Ådo i Finland men dom hade lyckats fixa in oss i Östersund på deras neonatal.

Jag är tacksam över att vi fick komma till Östersund och den fantastiska personalen där, vår son växte på sig och blev starkare för var dag som gick. Tillslut så kom dagen som vi inte kunnat hoppas på, vi skulle få åka hem på heltid! Lille A hade nått v.37 och dom ansåg att han var så pass stark för att kunna åka hem.

Men vi fick srikta order om att inte ha han ute bland större folkmängder som tex öppnaförskolan, affären, köpsentrum m.m eftersom han var infektionskänslig. 

Väl hemma började ett nytt liv utan hjälp från sköterskorna som alltid har funnits utanför ens dörr. Men vi fixade det även om det har varit kämpigt. Ångesten som kommer och går och den är svår att tackla ibland, jag känner mig så vilsen och kluven vet inte vad jag ska ta vägen och det är ingen som förstår när jag försöker förklara.

Idag är vår son 1½ år okorrigerad och hade han varit född på bf så hade han varit 15 månader. Han är en riktig bus unge som älskar allt som snurrar, mina bakgrejer, traktorer och andra maskiner. Jag älskar både han och hans far till månen och tillbaka miljoner gånger om. 

Att just jag får vara hans mamma är fortfarande obeskrivligt, han gör mitt liv komplett. Nästa år är det dags för inskolning på dagis och då blir han dessutom 2 år! Tänk att tiden har gått så fort, man hinner inte riktigt med. Undra om man kan stoppa tiden lite?

Nu är det dags att lägga sig och sova, det är en dag imorgon med och jag hoppas verkligen att lill killen väljer att ta sovmorgon.

// over and out

..nu får jag nog allt ta och skärpa mig lite när det gäller att blogga, ser att det var ett tag sen sist jag skrev. Och som alltid har det hänt en massa saker. 

I de sista inlägget så berättade jag bla att jag hade tjänstledigt för att testa på ett nytt jobb, men kan nu meddela att jag har sagt upp mig från båda jobben. Har dessutom fått ett vikariat på ett boende här där jag bor som räcker till slutet på Januari och jag hoppas på förlägning eller att tjänsten kommer ut så att man kan söka den.. =)

Dessutom så har jag passat på att flytta och bli sambo med världens underbaraste karl, kan inte riktigt beskriva med ord hur mycket han betyder för mig och hur mycket kärlek jag känner för honom..

Men jag saknar mina underbara vänner som jag har, måste försöka ta mig ner och hälsa på snart.. Hoppas att dom har tid att komma upp på besök nu under våren/sommaren..

Imorgn är det 1 vecka kvar till 1.a Advent, här håller jag på att baka för fullt, det har blivit både banan, äpple, päron och saffranskaka med vitchoklad..

Tänk vad tiden går, de känns om den bara springer förbi och att man inte riktigt hinner med. Tur man är ledig några dagar så att man kan pyssla på här hemma. Igår var vi ner på återvinningen med de 3.e lasset med saker som vi skulle slänga, känns som att man kan börja se ljuset i tunneln snart. =P

Nä nu blir det att gå ut och se om gubben behöver någon hjälp och sen börja med maten. 

Önskar alla som läser detta en fortsatt trevlik kväll..

// over and out

Det har hänt en hel del sen sist jag skrev. Vet att jag måste försöka vara bättre på att uppdatera min blogg, men de är lätt att man skjuter på det då man har andra saker för sig.

Men nu tänkte jag iaf skriva av mig lite om vad som har hänt sen sist.. Jag har bland annat tagit tjänstledigt från mitt nuvarande jobb och ska börja på en ny arbetsplats på en annan ort. Jag börjar nu på måndag efter att ha haft 2½ veckas semester och det känns rätt spännande men samtidigt skrämmande på ett sätt, istället för att sova om nätterna som jag har gjort så ska jag helt plötsligt sätta mig bakom ratten och glida runt på byn och svara på larm och så. =) 

Ser fram emot att få bekanta mig med nya arbetskamrater, men jag kommer givetvis att sakna mina underbara kollegor som jag har umgåts med på nätterna.. Jag saknar er redan, men de har ni nog förstått då jag ändå hänger på jobbet med er då jag är ledig och borde egentligen ligga i sängen! =P

Jag har även hunnit va upp till Sorsele för att träffa en kille som jag har pratat med under en längre tid men det är inte alls lätt det här med dejting och att få kemin att klicka. Men vi är iaf vänner, även om vi inte lär umgås så kan vi skicka sms och höra hur den andre mår.

Men just som jag skulle radera mitt konto på dejting sidan så fick jag ett mail av en kille som fångade min nyfikenhet, vi började prata och insåg rätt så fort att vi är väldigt lik i de mesta. Efter att ha umgåtts och ha pratat en hel del så känner jag att fjärillarna inom mig har börjat vakna till liv! Måste säga att han är inte alls som dom jag har dejtat tidigare. Han bryr sig verkligen om att jag ska må bra och påminner mig dagligen om att jag är den absolut finaste som finns. Brukar säga det till honom att det känns som jag drömmer och att jag snart ska vakna upp och inse att han är borta precis som dom andra som jag träffat.

Men än så länge är han kvar och om några timmar är han äntligen här hos mig, som jag har längtat! Känns helt underbart att få rå om honom tills på söndag då han är tvungen att åka hem. Det kommer att bli tufft att skiljas från honom, men vi båda börjar ju jobba på måndag och förhoppningsvis kommer veckan att gå fort så att det blir fredag så att vi får träffas igen.

Men nu ska jag ta och förbereda middagen så att den är så gott som klar då han kommer hit.. Hoppas att ni som läser detta får en helt fantastisk kväll.

Puss och Kram 

//

Har det varit! Jag hade varit på arbetsintervju för snart 2 veckor sedan och i Måndags så ringde dom och meddelade att jag hade fått tjänsten om jag fortfarande var intresserad utav den, kan säga att jag blev både glad och paff utav beskedet.

Men jag var tvungen att ringa min chef för att kolla om jag kunde få tjänstledigt innan jag kunde tacka ja till de nya jobbet och hon blev ledsen för att jag skulle sluta men samtidigt förstod hon. Så i torsdags kom beskedet att jag kunde få 6 månaders tjänstledigt för att testa på de nya jobbet, så efter jag hade pratat klart med min chef så ringde jag upp den nya chefen och tackade ja till jobbet.

Sen har jag dessutom fått rå om mina favorit tjejer, syrran och hennes döttrar kom hit till mig i onsdags och sov över sen på torsdag så åkte jag upp till dom där jag stannade tills på lördag då jag var tvungen att åka hem och jobba. Så i fredags for min syster å hennes man in till Ume och gjorde den osäker medans jag och jäntorna drog iväg och köpte mjukglass i regnet, kikade på film och lekte.

Sen på kvällen bjöds det på smörgåstårta och fredagsmys framför tvn. I lördags körde jag över Ume då jag åkte hem så jag stannade till på min favorit affär (Subway) finns nog inga godare mackor! Köpte med mig en macka till min underbara arbetskompis som hade kommit tillbaka från sin semester.

Bara så du vet kära arbetskollega så får du en att bli på ett strålande humör. Skrattar fortfarande åt din snygga stil som du hade på söndagsmorgonen när du skulle in i bilen.. ;)

I morse innan jag gick hem från jobbet så lämnade jag in min tjänstledighets ansökan till min chef. De var lite blandade känslor vill jag lova. Jag ser fram emot att få testa något nytt samtidigt som jag inte riktigt vill lämna mina underbara kollegor som har blivit mina vänner. Tur att man kan hälsa på dom utan för jobbets dörrar.

Nu blir det att göra nå mat och sedan ta en svalkande dusch innan det är dags att bege sig till jobbet och göra natt 3/3 innan man blir ledig en dag! =)

//

Over and out

I höstas bestämde jag mig för att skicka en remiss till Kirurgen i Lycksele ang en GBP operation. I Januari fick jag ett brev att jag skulle infinna mig på gruppinformationen för att få lite kött på benen så att säga. Efter det har det rullat på, det har varit provtagningar och läkarbesök och för 3 veckor sedan var det äntigen min tur att få komma och göra den.! 

Söndagen den 15 maj åkte jag, syrran och våran mor upp till Lycksele för en hel dag att umgås bara vi 3 innan det var dags för mig att infinna mig på Lassa. Det blev en tur på Dollar Store och lite lunch innan det var dags att åka till Kirurgen. 

14.30 checkade jag in på Kirurgavdelningen på plan 8 och sköterskan som tog emot mig visade vars jag skulle ligga, efter att ha hängt in mina kläder i garderoben så följde jag med min syster och mor ner till cenrtalhallen och sa hej då innan jag återvände upp för att äta min sista middag innan operationen. 

Måndag den 16 maj kl 07.30 var det min tur att få åka ner på operationen, när jag kom ner så fick jag två nålar i vardera arm där dom skulle sätta bland annat dropp och sedan ge mig sömnmedel. 

vid 8 tiden fick jag äntlige gå in och lägga mig på operationsbordet, var nervös men ändå lugn på samma gång. Hade en helt underbar personal vid min sida (en del snyggningar med)! ;)

Operationen gick bra och vid 14.00 fick jag äntligen komma upp på avdelningen igen, nu började mitt "nya" liv som dom säger. Allt verkade gå bra, jag fick i mig små smängder med vatten under måndagen och tisdagen, sen på onsdag fick jag äntligen börja äta soppa, fil och kräm.

Min mor kom och hämtade mig eftersom jag blev utskriven! 

Men på onsdag kväll när jag kom hem till mig så började jag må illa och jag fick inte alls i mig maten som jag hade lagat. Torsdagen var jag helt slut i kroppen, ville bara sova och allt jag fick i mig kunde jag inte behålla och på fredag morgon vaknade jag med feber och hade lite tungt med andningen, ringde kirurgen och dom bad mig avvakta och uppsöka vårdcentralen om det inte blev bättre. Kunde inte sova riktigt under natten mot lördag, hade ont överallt och febern låg nu på 38.9 grader.

Lördag den 21 maj vaknade jag och kunde knappt andas, orkade inte gå ut med hunden utan att de kändes som jag skulle dö på plats.

Ringde 1177 för att få rådgivning efteråt ringde jag med gråten i halsen till min mor och sa att jag tänkte åka in till Ume på vårdcentralen. Efter ca 50 min kom taxin och min mor mötte upp mig på Åhlidhem. Efter 1½ timme så skickade läkaren mig till akuten för att låta kirurgen ta en titt.

Väl på akuten så blev det pådrag, det var prover som skulle tas och efter ett tag kommer läkaren in och säger att jag ska få åka till Lycksele där det väntar ett operationsteam på att jag ska komma!

Jag blev påkopplad med dropp och antibiotika och nu låg jag där och väntade på att helikoptern skulle komma. såg hur orolig min mor blev och jag försökte hålla henne lugn genom att själv vara lugn och jag är evigt tacksam till dom underbara människorna på akuten som tog hand om mig.

Dom skämtade och skojade fast det var en allvarlig situation och det är jag glad för. Önskar att jag kunde ge dom en stor kram vardera så här i efterhand.

Tillslut så kom helikoptern och dom lastade in mig och flög raka vägen till Lycksele där jag fick vänta på akuten att läkaren skulle komma och göra en operationsbedömning före.

Sen bad det iväg upp på avdelningen på plan 8 och göra en riktig raggar duschning och byta om till operationskläder innan det var dags att åka ner på operationen igen. Kl 18.40 intog jag operationsbordet för andra gången och den här gången var jag mer orolig över vad det var som hade gått snett.

Det visade sig att det hade bildats en vätskeblåsa som hade övergått till en varböld och detta hade hänt pga att det hade blivit ett läckage någonstans.

Men nu var det åtgärdat och jag skulle få börja om på ruta ett igen. :/

Fast den här gången gick återhämtningen bättre, jag fick två olika antibiotika för att slå ut infektionen jag hade i kroppen och så fick jag ju dessutom chansen att kolla in min ena läkare som var grymt snygg! Hade nästan tänkt fråga om jag fick ta med mig han hem.. ;)

Torsdag den 26 maj fick jag äntligen åka hem eftersom alla prover såg bra ut och jag skulle vara tvungen att lämna nya för att dom ville hålla extra koll på mig. Men de vare lätt värt.

Väl hemma så blev det väldigt känslosamt, jag fick fortfarande bara äta flytande mat och de blev jobbigt varje gång det blev middag eftersom jag var så sugen på allt möjligt.

Men kämpade mig igenom den veckan och nu har jag snart kämpat mig igenom en vecka med "mosperioden" det innebär att jag bara får äta allt som går att mosa och puréa.

Idag mår jag super bra och jag börjar nästan komma in i rutinen med att äta 6 gånger om dagen och försöka hitta någorlunda fasta tider.

Men längtar tills på onsdag för då får jag äntligen börja övergå till vanlig mat och då har jag friheten att testa mig fram och prova på olika maträtter för att se om jag fortfarande kan äta dom.

Många som har gjort denna operation kan tex inte äta äpplen, kyckling, kött m.m så jag hoppas verkligen att jag ska klara av de mesta utav kostcirkeln.

Just nu är jag grymt sugen på grillat, kyckling, pannkaka och subway macka.. Så jag ser verkligen fram emot att få testa det på nytt..

Men nu börjar klockan bli mycket så det är dags att börja avrunda kvällen och krypa till kojs. Är en dag imorgon med. Önskar er en fin natt.!

//

Over and out

Tisadag som börjar gå mot sitt slut.. Vad har man att klaga över, solen har lyst och man har boosta så mycket D-vitamin som det bara går.. Dock har det blåst rätt bra vissa stunder idag men det har ändå varit varmt och skönt ute..

Följde med en tjejkompis till havet och badade hundarna, det blev både fika och en massa surr.. Riktigt trevligt var det.. =)

Sen när jag kom hem så åkte jag förbi på ok för att se om dom hade fått mitt paket som inte fanns där igår fast jag hade fått sms avisering om det.. Men idag hade det kommit så, de var bara att ta ut dammsugaren och städa skuffen och sen montera ihop den nya hundburen och ställa in den där bak.. Nova trivdes då fast hon såg ut att ha väldigt tråkigt i den.. =P

Så efter att den var på plats och att Nova hade testlegat i den så tog vi oss en lång kvällspromenad i de fina kvällsvädret.. De är verkligen vackert så här års, man njuter verkligen..

Så nu blir det att göra kväll och krypa ner i sängen och sova så man orkar med att jobba imorgon eftermiddag och natt..

// 

Over and out

Vilket hemskt väder det är ute idag! Snön vräker ner och så övergår det sakta men säkert till regn.
Inte alls vad man hoppats på att vakna upp till idag. Hade gärna haft sol så att man hade kunnat vara ute, men de gick ju inte så bra. Nova ville inte ens gå ut imorse för att få bli rastad.
Katterna höll sig inne i värmen istället.

Förra veckan var jag och mina arbetskollegor och provade ut våra nya arbetskläder som vi ska få utav kommunen. Säger bara en sak..... vilket skämt.!!!
Vissa kläderna var små i storleken, ett par byxor i xxxl fick jag inte på mig och en tröja i L var för liten samt att en i xl var en aning för stor. Hittade en klänning men den nådde ner till slutet på vaderna.. ?
Sen var inte färgerna dom bästa heller, mörka färger på allt utom T-shirtarna. Hur kan det vara så svårt att kunna få lite gladare och ljusare färger till oss som jobbar inom vården? Men vi får väl se hur detta slutar.. ?

Nä nu är det snart dags att börja jobba. Man kanske skulle ta och byta om kanske!?

//
Over and out
?