månad och jag skäms att jag inte har varit aktiv sen 2016! :O 

Oj vad det har hänt mycket sen dess, jag och sambon valde att skaffa barn, men det blev väl inte riktigt som vi tänkt oss.

När vi upptäckte att vi skulle bli föräldrar så blev jag i princip sjukskriven nästan direkt, då jag fick foglossning from hell, samt att illamåendet inte var att leka med heller och dessutom fick vi förkylning på förkylning under dom första 3 månaderna. Jag kontaktade vårdcentralen för att åtminstonde få bli sjukskriven för mina foglossningar då jag inte klarade av att jobba (jobbar inom vården). 

Men självklart fick jag ett stolpskott till läkare, har aldrig blivit så nedtryckt och kärngt av en annan vuxen människa i hela mitt liv! Han berättade för mig att jag skulle minnsan ha tänkt både en och två gånger innan jag välde att skaffa barn och att hur skulle jag kunna bli en bra mamma om jag hade så här ont. 

Dessutom så kunde gravida kvinnor inte få foglossning fören dom var i v.30 och uppåt, jag var inte alls sjuk och han tyckte att jag skulle ta och skaffa ett gymkort för att träna så jag blev starkare och friskare.

När jag gick där ifrån så ran tårarna ner för mina kinder och känslan jag hade i kroppen var inte rolig, de kändes som jag lika gärna kunde gå och hänga mig själv direkt.

Min sambo blev inte så glad då jag berättade hur jag blev bemött av lägaren och han var på väg att åka ner och prata med honom, men jag ville inte att han skulle lämna mig ensam där och då.

När vi hade närmat oss mitten av mars och då var jag i v.19-20 så började jag få kraftiga sammandragningar och min bm lyssnade inte på mig, hon svara bara att det ska vara så då man är gravid! Dom andra gångerna vi skulle dit så fick vi träffa en annan då min ordinarie bm var ledig, han verkade inte alls så engagerad till att kolla det han skulle, han sucka och sa inte ens halv sju och när jag drog upp det där om sammandragningarna som blivit värre och allt oftare så svara han bara att du är gravid lilla du, ta en alvedon och vila lite till så ska du se att de går över, kom tillbaka om 3 veckor. Han ville inte ens undersöka mig! 

Vi åkte hem och jag var inte alls glad över bemötandet som jag hade fått, dom ville inte ens ge telefon nr till Förlossningen utan var det något så skulle jag höra av mig till bm på dagtid och 1177 på kvällstid! Men va ska dom ha kunnat göra den dagen förlossningen startar? Ska jag åka till min bm och låta dom förlösa mig på vårdcentralen eller ska 1177 guida mig över telefonen när jag ska föda? 

Mitt i denna jävla kaos med sjukvården så blev min sambo så fruktansvärt allergisk mot våran hund så han höll på dö för mig en kväll, han kunde nästan inte andas då han var inomhus. Så vi var tvungen att ta bort henne då hon inte kunde omplaseras.

Men efter att det gått 3 veckor med ännu mer vila och ännu mera och tätare sammandragningar så var det nu 3 dagar kvar innan vi skulle tillbaka till bm på kontroll och på måndagskvällen den 8.e Maj så lossnade stora delar av slemproppen. Vet att den återbildas, men med tanke på att det var ganska mycket och att sammandragningarna som jag har så ringde jag 1177 som blev irriterad öch menade på att de är till förlossningen som jag ska vända mig, fick vackert förklara att jag inte fått något nr till min förlossning av våran bm och undrade om han kunde vara vänlig att ge mig nr. Han tyckte det vara förjävligt utav bm på vårdcentralen att inte ha gett nr till förlossningen.

Men tillslut fick jag nr och ringde dit, dom ville att vi skulle komma in på en gång för att dom ville göra en kontroll. Väl där i Lycksele så fick vi komma in direkt och vi fick träffa en överläkare som var från neonatalen i Umeå.

Han förklarade att allt såg bra ut på ultraljudet och att bebisen mådde bra, men han förklarade att han även var tvungen att göra en vaginal undersökning och då blev det fart på honom.

Han pratade med sköterskan att hon var tvungen att ge mig en kortisonspruta för att påskynda lugnmognaden hos bebisen och sen förklarade han att jag var tvungen att åka till Umeå akut med helikopter då fostersäcken har börjat bukta ut och att jag var öppen 1,8 cm.

Vet att jag gick in i nån form av chock jag kunde inte känna eller tänka klart då han berättade att vi kunde bli föräldrar redan på tisdag morgon.

När jag landat i Umeå och blev inrullad i ett rum på förlossningen, så kom det en läkare och sköterskor med ultraljudsvagnen och ctg apparaten och då var jag öppen 2,5 cm. Jag kände mig så ensam och längtade efter min älskade sambo som inte fick åka med utan han fick köra bil till Umeå. 

När han väl kom fram så fick jag order om att jag inte alls fick kliva upp ur sängen, inte ens för att gå på toa. På tisdag morgon efter fåtal timmars sömn ringde jag min bm för att ställa in möter som vi hade på onsdagen. När han undrade varför jag inte ville komma, så berätade jag att vi låg i Umeå på förlossningen för att förhindra att föda förtidigt. de svar jag fick var " Jaha, men du vill inte komma i alla fall!?" första tanken var "men ska jag strypa dig gubbjävel". I en hel vecka fick vi ligga på förlossningen med strikta order om att vara sängliggandes samt att jag pendlade mellan att få äta och inte äta.

Men måndag morgon den 12 Maj så larmade jag efter sköterskan och bad om en vetekudde kl 02.40, när kl var 03.20 så larmade jag igen för de kändes så konstigt mellan benen och när hon kollade så var jag redan öppen 10 centimeter. 

VI hade världens underbaraste bm som skulle hjälpa till med förlossningen, hon peppade och uppmuntrade mig under hela förlossningen. Kl 04.10 föddes våran son, han vägde 983 gr och var 37 cm lång. Neonatal teamet stod redo utanför för att ta med sig honom till neo-iva för att han skulle ha en chans att överleva.

När jag låg där i förlossningstolen så kände jag mig så arg, ledsen och så fruktansvärt tom. Jag visste inte vad eller hur jag skulle utrycka mig eller vad jag skulle känna och framförallt hur jag skulle må.

Jag hatade ärligt talat mig själv för att jag inte kunde bära mitt barn tiden ut, utan att min kropp vräkte honom 3 månader förtidigt. Jag var arg på vården som inte lyssnade utan bara ignorerade mig och mina känslor. Tankarna for fram och tillbaka om min son skulle överleva eller om jag var tvungen att begrava honom innan jag ens har fått hålla honom i min famn.

Efter någon timme så fick jag åka bort till neonatalen för att besöka min lilla kille för första gången och det var så fruktansvärt att se den pytte lilla mini männsikan där i kuvösen med en mängd av sladdar och slangar överallt på sin lilla kropp som var kopplade till olika skärmar. Tårarna rann ner för mina kinder och jag mådde så fruktansvärt dåligt och kände att jag bara ville där ifrån, samtidigt som jag bara ville vara kvar hos honom.

Nu var det ett faktum att jag och min bättre hälft satt i våra livs jävligaste berg och dalbana, vi fick lära oss att ta minut för minut, timma för timma och dag för dag. 

Men för varje timma som gick visade min mini man att han var en riktig kämpe och att han var stark som superman och efter 2 veckor i Umeå så kom slaget under bältet, läkarna berättade att vi var tvungen att flytta till ett annant sjukhus för dom tyckte att vår son var för frisk för att vara där. Dom pratade om att skicka oss till Ådo i Finland men dom hade lyckats fixa in oss i Östersund på deras neonatal.

Jag är tacksam över att vi fick komma till Östersund och den fantastiska personalen där, vår son växte på sig och blev starkare för var dag som gick. Tillslut så kom dagen som vi inte kunnat hoppas på, vi skulle få åka hem på heltid! Lille A hade nått v.37 och dom ansåg att han var så pass stark för att kunna åka hem.

Men vi fick srikta order om att inte ha han ute bland större folkmängder som tex öppnaförskolan, affären, köpsentrum m.m eftersom han var infektionskänslig. 

Väl hemma började ett nytt liv utan hjälp från sköterskorna som alltid har funnits utanför ens dörr. Men vi fixade det även om det har varit kämpigt. Ångesten som kommer och går och den är svår att tackla ibland, jag känner mig så vilsen och kluven vet inte vad jag ska ta vägen och det är ingen som förstår när jag försöker förklara.

Idag är vår son 1½ år okorrigerad och hade han varit född på bf så hade han varit 15 månader. Han är en riktig bus unge som älskar allt som snurrar, mina bakgrejer, traktorer och andra maskiner. Jag älskar både han och hans far till månen och tillbaka miljoner gånger om. 

Att just jag får vara hans mamma är fortfarande obeskrivligt, han gör mitt liv komplett. Nästa år är det dags för inskolning på dagis och då blir han dessutom 2 år! Tänk att tiden har gått så fort, man hinner inte riktigt med. Undra om man kan stoppa tiden lite?

Nu är det dags att lägga sig och sova, det är en dag imorgon med och jag hoppas verkligen att lill killen väljer att ta sovmorgon.

// over and out

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

månad och jag skäms att jag inte har varit aktiv sen 2016! :O  Oj vad det har hänt mycket sen dess, jag och sambon valde att skaffa barn, men det blev väl inte riktigt som vi tänkt oss.   När vi upptäckte att vi skulle bli föräldrar så blev jag...

..nu får jag nog allt ta och skärpa mig lite när det gäller att blogga, ser att det var ett tag sen sist jag skrev. Och som alltid har det hänt en massa saker.    I de sista inlägget så berättade jag bla att jag hade tjänstledigt för att testa på...

Det har hänt en hel del sen sist jag skrev. Vet att jag måste försöka vara bättre på att uppdatera min blogg, men de är lätt att man skjuter på det då man har andra saker för sig. Men nu tänkte jag iaf skriva av mig lite om vad som har hänt sen sis...

Har det varit! Jag hade varit på arbetsintervju för snart 2 veckor sedan och i Måndags så ringde dom och meddelade att jag hade fått tjänsten om jag fortfarande var intresserad utav den, kan säga att jag blev både glad och paff utav beskedet. Men j...

I höstas bestämde jag mig för att skicka en remiss till Kirurgen i Lycksele ang en GBP operation. I Januari fick jag ett brev att jag skulle infinna mig på gruppinformationen för att få lite kött på benen så att säga. Efter det har det rullat på, det...